teater=läromedel

Om det är något som de flesta klasserna på skolan gillar att göra på lektionerna så är det att göra rollspel. Det är synd att den inlärningsformen inte går hem i Sverige, där de flesta tycks ta sig själva på så stort allvar att det blir omöjligt att göra det avslappnat och roligt. Det problemet har man inte här. I skolan går de flesta av barnen in för det helt och hållet, och det resulterar ofta i galna dialoger och mycket skratt. Många är verkligen riktiga drama queens. Under en av gårdagens lektioner så var uppgiften att göra ett rollspel som skulle kretsa kring avslöjandet av en hemlighet, och många valde temat där någon avslöjar sin hemliga kärlek för en annan part. Det var länge sen jag skrattade så mycket. Men rollspelen är inte bara underhållande, jag tror dessutom att det är ett mycket bra inlärningssätt. Man får använda sin kreativitet, samtidigt som man tränar på att använda sig av språket i olika situationer och också övar på att tala inför publik. Det är retorik, komik och dramatik i ett.

jag har gått och blivit sånglärare

Det har tillkommit en ny obligatorisk del av undervisningen. 10 minuter av varje lektion så ska eleverna få lära sig en sång på engelska, och uppgiften att lära dem denna sång har landat på oss volontärer. Så långt inga problem, vi får välja vilken låt som gäller och det är kul med allsång, men för att barnen ska lära sig att uttala orden i sången rätt, så måste man som ansvarig volontär först sjunga ensam innan resten av klassen härmar efter och sjunger med. Jag kan ärligt säga att min röst inte är den starkaste, och när jag mitt under en lektion förstod att jag skulle sjunga a capella helt ensam framför klassen så började paniken att ringa med en obehaglig frekvens i bakhuvudet. Mina instinkter vädrade fara, varje muskel var på helspänn. Kroppen ställde in sig på flykt.

Men så insåg jag att barnen inte bryr sig om huruvida de sjunger vackert eller inte när de sjunger (oftast så skriksjungs det), så varför skulle de bry sig om min stämma klingade lite falskt?  Alltså tog jag mig samman, och efter några djupa andetag så accepterade jag min situation och släppte alla hämningar. Och utan den där prestationsångesten som alltid tycks vara en sådan envis kompanjon under alla sorts uppträdanden så blev det riktigt kul. Ingen prestige, bara sång.

(Och nu har jag faktiskt fått en del beröm för min röst av eleverna. Tror att det beror mest på att jag försöker att inte skrika så mycket när jag sjunger, men beröm smakar ändå alltid sött på tungan.)

vietnamesiskt fenomen nr.1

En liten iakttagelse: vietnameser är extremt renliga av sig. Åtminstone när det gäller golv. En strävan efter perfektionism som balanserar på gränsen till besatthet. Kvastar pryder varje hörn och används så fort ett fåtal sandkorn befläckar golven med sin existens. Det är ett ständigt sopande och skurande. Också i skolan är det reflex för eleverna att ta några tag med sopkvasten i klassrummet innan läraren kommer in och lektionen börjar.  Golv är någonting heligt.

Jag noterade detta först på Annas och Beckas hotell, där personalen frenetiskt sopar och skurar stenplattorna utomhus varje dag. De tvättar alltså i princip marken, och vägrar acceptera ens ett litet sandkorn. Lite problematiskt med tanke på att hotellet ligger precis vid stranden. Minst sagt ett evighetsjobb. På mitt hotell tycks inställningen vara likadan. När hotellvärdinnan kikade in i mitt rum för några dagar sen så blev hon alldeles förskräckt och gick genast och hämtade kvast och skurhink för att vant och effektivt gå igenom sin städrutin. Under tiden beklagade hon sig över det smutsiga golvet. Och sa att jag var tvungen att säga till så fort det behövde städas. Jag såg ingen smuts någonstans. Möjligtvis en liten fläck vid dörren.