.

En ung tysk tjej som var här för att lära sig att bli kite-surfinstruktör  dog igår här i Mui Ne. Det var ingen jag kände, men jag visste vem det var och man hejade om man såg henne på stranden. Mo, en vietnamesisk vän, höll dock mycket av henne, och hon var därför väldigt ledsen igår. Och sådana kraftfulla sinnesstämningar smittar såklart av sig. 

Jag vet inte alla detaljer, men det som hände var att hon förlorade kontroll över kiten och lyckades sedan inte få upp den i luften igen. Hon befann sig långt ute i vattnet och började försöka ta sig in mot land, men hon hann svälja mycket vatten innan de kom och hämtade upp henne med vattenskoter. När ambulansen kom var hon medvetslös, och hon vaknade sedan aldrig upp igen.

Sådana där händelser får en också att fundera lite extra kring liv och död. Hur skört och förgängligt livet är. Hur plötslig och obarmhärtig döden kan vara. Men jag vill inte att den insikten ska göra en nedslagen. Man kan ju inte gå runt och vara rädd för att döden ska hoppa fram bakom varje gathörn. Insikten om livets förgänglighet bör istället skänka styrka till att försöka uppskatta och ta tillvara på det som man har nu. Utvinna varje dags nektar och essens. Det är inte en självklarhet att personer i vår närhet finns imorgon. Det är inte en självklarhet att vi kan gå, tänka och skratta om en vecka. En visdom som ofta upprepas, ändå tycks den glömmas bort i ett andetag, gå förlorad i vardagens små bestyr och ältade problem.

värme

För några veckor sen var det som om man passerade någon sorts gyllene gräns i skolan. Jag kan se det så här i efterhand. Även fast många av barnen både är framfusiga och oblyga, så tog det ändå lite tid för dem att helt öppna upp sig och bli bekväma i vår närvaro. Den där processen har varit något ömsesidigt, det har tagit tid även för oss volontärer att känna in hur man ska bete sig och vara trygg i sin roll. Men nu har tiden medfört en större självklarhet i min relation till barnen och en större självsäkerhet i min roll som lärare.

Jag älskar att vara på skolan nu. Den genomsyras av så mycket glädje och skratt. Det känns ofta svårt att tänka sig att många utav barnen inte har speciellt bra hemförhållanden. De är så glada, så tacksamma, så energifulla. Gentemot dem känner jag stor respekt, men framförallt, innerlig värme.

resumé

Mycket har hänt. Varken tid eller ork har funnits till att skriva ner något. Jag försöker sammanfatta det lite kort.
- Vi var i Hoi An och Da Nang.
16 timmars bussresa för att komma dit, men Hoi An var verkligen otroligt fint, så det var det värt. Dessutom har jag märkt att jag blivit mer härdad när det gäller resetider, eftersom våra buss-och bilresor har varit här har varit så långa.

- Min käre far var och hälsade på.
Fantastiskt mysigt att ta en paus från trekronorsnudlarna. Lite extra lyx och pappakramar gör susen för humöret.

- Den sedvanliga magsjukan var och hälsade på den med.
Låg död i fyra dagar men efter en kur på extrasupereffektiv vietnamesisk antibiotika så var jag på benen igen.

- Vi var i Saigon med lärarna och några av barnen som skulle ställa upp i Vietnam's got talent.
De sjöng bland annat en duett ur Fantomen på Operan och gjorde ett rollspel, och några gick vidare till nästa omgång! Vi får se hur det går. Duktiga är de i varje fall.

Cykeltur i Hoi An

teater=läromedel

Om det är något som de flesta klasserna på skolan gillar att göra på lektionerna så är det att göra rollspel. Det är synd att den inlärningsformen inte går hem i Sverige, där de flesta tycks ta sig själva på så stort allvar att det blir omöjligt att göra det avslappnat och roligt. Det problemet har man inte här. I skolan går de flesta av barnen in för det helt och hållet, och det resulterar ofta i galna dialoger och mycket skratt. Många är verkligen riktiga drama queens. Under en av gårdagens lektioner så var uppgiften att göra ett rollspel som skulle kretsa kring avslöjandet av en hemlighet, och många valde temat där någon avslöjar sin hemliga kärlek för en annan part. Det var länge sen jag skrattade så mycket. Men rollspelen är inte bara underhållande, jag tror dessutom att det är ett mycket bra inlärningssätt. Man får använda sin kreativitet, samtidigt som man tränar på att använda sig av språket i olika situationer och också övar på att tala inför publik. Det är retorik, komik och dramatik i ett.

jag har gått och blivit sånglärare

Det har tillkommit en ny obligatorisk del av undervisningen. 10 minuter av varje lektion så ska eleverna få lära sig en sång på engelska, och uppgiften att lära dem denna sång har landat på oss volontärer. Så långt inga problem, vi får välja vilken låt som gäller och det är kul med allsång, men för att barnen ska lära sig att uttala orden i sången rätt, så måste man som ansvarig volontär först sjunga ensam innan resten av klassen härmar efter och sjunger med. Jag kan ärligt säga att min röst inte är den starkaste, och när jag mitt under en lektion förstod att jag skulle sjunga a capella helt ensam framför klassen så började paniken att ringa med en obehaglig frekvens i bakhuvudet. Mina instinkter vädrade fara, varje muskel var på helspänn. Kroppen ställde in sig på flykt.

Men så insåg jag att barnen inte bryr sig om huruvida de sjunger vackert eller inte när de sjunger (oftast så skriksjungs det), så varför skulle de bry sig om min stämma klingade lite falskt?  Alltså tog jag mig samman, och efter några djupa andetag så accepterade jag min situation och släppte alla hämningar. Och utan den där prestationsångesten som alltid tycks vara en sådan envis kompanjon under alla sorts uppträdanden så blev det riktigt kul. Ingen prestige, bara sång.

(Och nu har jag faktiskt fått en del beröm för min röst av eleverna. Tror att det beror mest på att jag försöker att inte skrika så mycket när jag sjunger, men beröm smakar ändå alltid sött på tungan.)

vietnamesiskt fenomen nr.1

En liten iakttagelse: vietnameser är extremt renliga av sig. Åtminstone när det gäller golv. En strävan efter perfektionism som balanserar på gränsen till besatthet. Kvastar pryder varje hörn och används så fort ett fåtal sandkorn befläckar golven med sin existens. Det är ett ständigt sopande och skurande. Också i skolan är det reflex för eleverna att ta några tag med sopkvasten i klassrummet innan läraren kommer in och lektionen börjar.  Golv är någonting heligt.

Jag noterade detta först på Annas och Beckas hotell, där personalen frenetiskt sopar och skurar stenplattorna utomhus varje dag. De tvättar alltså i princip marken, och vägrar acceptera ens ett litet sandkorn. Lite problematiskt med tanke på att hotellet ligger precis vid stranden. Minst sagt ett evighetsjobb. På mitt hotell tycks inställningen vara likadan. När hotellvärdinnan kikade in i mitt rum för några dagar sen så blev hon alldeles förskräckt och gick genast och hämtade kvast och skurhink för att vant och effektivt gå igenom sin städrutin. Under tiden beklagade hon sig över det smutsiga golvet. Och sa att jag var tvungen att säga till så fort det behövde städas. Jag såg ingen smuts någonstans. Möjligtvis en liten fläck vid dörren.

hej nytt rum och hejdå Bella

Utanför öser regnet ner. Smattret mot taket låter nästan aggressivt. Det har varit ganska dåligt väder här de senaste dagarna, molnigt och regnigt.

Lite nya saker har skett. För det första så har jag bytt boende. Mitt förra var bra, men det kändes lite långt från stranden och centrum, man var liksom tvungen att ta moppen om man ville komma någonstans. Nu bor jag nästan precis vid stranden på ett ställe med det mycket charmiga namnet Strawberry Hotel. Standarden på rummet är något enklare, men ovanstående fördelar och det faktum att det är lite billigare överväger, så jag är mycket nöjd med min flytt.

En annan nyhet är lite tråkigare, och det är att en av volontärerna, Bella, har åkt hem. Hon hade varit här i två månader redan när vi kom, så nu var hennes tid här över. Känns alltid tomt när en person vars närvaro man vant sig vid försvinner. I brist på kräftor så firade vi inte hennes sista kvällar här med kräftskiva, utan med räkskiva. Fisk -och skaldjursrestaurangerna nere vid vattnet här har nämligen helt himmelska räkor. Grillade, med konsistensen av den möraste kyckling man kan tänka sig. På skolan så avslutade Bella också på topp. Hon hade köpt godis till barnen och vi lekte lekar och gjorde pärlhalsband. Det var ett mysigt om än lite sorgligt hejdå-kalas.

Vi passade på att leka lite extra innan Bella skulle åka. Både "Kom under hökens vingar" och limbo gick hem.

mm

I helgen var vi i Nha Trang för att få se något annat och för lite miljöombyte. Att ta sig dit tog sex timmar med buss och kostade nästan ingenting. Själva bussfärden var faktiskt i sig en upplevelse, då vi hade bokat buss över natten och därför hamnat på en så kallad sov-buss. Detta innebar att interiören inte bestod av vanliga säten, utan av små sovslafar som löpte längs väggarna och i mitten av bussen. Det hela såg mycket märkligt ut. Jag hade en hyfsat trevlig resa eftersom jag likt vietnameserna är ganska kort i rocken, men för de av oss som var längre var upplevelsen nog inte lika trevlig, då slafarna var anpassade efter vietnamesisk storlek.

Under lördagen åkte vi runt med båt till några små öar där vi snorklade, badade, solade och låg och plaskade i vattnet i små badringar. Med i båtturen ingick dessutom en stor och otroligt god lunchbuffé. Öarna var väl inget att hurra för, men vattnet var otroligt klart och det var härligt att åka båt. Efter lunchen så blev det till att sjunga karaoke och dansa på typisk turistmanér, och trots att alla människor på båten både var i mycket olika åldrar och hade olika nationaliteter så tycktes alla ha kul och vågade släppa loss på ett sådär uppfriskande ickejantelags-aktigt sätt.

Senare under kvällen åt vi middag på ett halvstort hål i väggen. Med i sällskapet hade vi nu också en kille från Holland som Mo hade lärt känna, samt hans amerikanska kompis, men det mest minnesvärda från den middagen var inte sällskapet. Det var maten. Jag kan utan att överdriva säga att den gav mig en sådan där sällsynt matorgasm.

Måltiden inleddes av en len och rykande rissoppa med musslor. Denna efterföljdes av en hotpot med grönsaker, fisk och skaldjur som med sin starka kryddighet och mustighet kittlade tungan på ett lagom irriterande sätt. Sist hade vi beställt in hel fisk, som vi tillsammans med färska kryddor, grönsaker, sås och rispapper tillverkade små vårrullar av. Fisken liksom smälte på tungan och vårrullarnas fylliga arom tycktes omfamna varenda smaklök. Hittills min absolut mest njutningsfulla kulinariska upplevelse här i Vietnam.

Resten av kvällen dansade vi på stranden, medan vi på söndagen besökte en marknad för att sedan ta bussen hem på kvällen. Tack och adjö

oh shit

Min största skräck inför att åka till Vietnam var inte det faktum att jag för första gången under så lång tid skulle befinna mig så långt hemifrån. Det var inte att råka ut för något obehagligt virus eller matförgiftning. Inte heller skrämde den nya och främmande miljön och kulturen.

Min största fasa var: skalbaggar. På rummet.





Det är någonting mellan mig och skalbaggar. Jag tål dem inte. De är sluga och oberäkneliga. Knastrande och klibbiga. Jag vet att deras intentioner är onda. De vill krypa in i mitt öra, bita mig i armhålan. Och nu skulle jag åka till ett land där jag visste att de levde och frodades.

Hittills har jag haft tur. Jag har bara sett någon enstaka bagge ute på gatan. Men idag vände det. En rackare hade tagit sig förbi vallgraven och murarna. In genom porten, för att sedan placera sig på min gardin. Min rädsla var besannad. Vid denna åsyn och vid denna insikt blev jag först paralyserad och handlingsförlamad. Förlamad av skräck och chock. Två ord rörde sig i mitt huvud: Oh shit.


Minuter förflöt. Det kliade under huden. Jag synade min motståndare uppifrån och ner. En kort stund funderade jag på att gå och hämta någon från hotellet för att hjälpa mig att eliminera hotet, men medan min andhämtning återgick till det normala så insåg jag att detta var en two man battle. Om jag inte klarade det nu så skulle jag aldrig klara det. Om jag inte mötte min rädsla nu så skulle den aldrig bli besegrad.

Och mamma, jag gjorde det. Med hjälp av en flugsmälla lyckades jag efter några misslyckade försök att kasta ut skalbaggen genom dörren. Jag var tillräckligt barmhärtig för att skona den.

Lugnet är återställt. Fred råder åter. Kan inte säga annat än att jag har överträffat mig själv.

hemlängtan, men inte längtan hem

Grundstämningen idag har en svag eftersmak av hemlängtan. Även fast jag har människor runtomkring mig här hela tiden så kommer stundtals den där insikten av att man är så långt borta från allt som man känner till och den resulterar i en sorts känsla av ensamhet och hjälplöshet. Känslan är inte särskilt påtaglig, den ligger bara lugnt i maggropen och  maler och gnager lite. Det får accepteras för tillfället, och jag tror att det gör att de bra stunderna här uppskattas extra mycket. Man kan ju inte ha julafton varje dag, som Alfons farmor så klokt konstaterade.

olika, men lika

Jag hade en för övrigt en fin stund med en elev fredags. Jag satt ute på skolgården och planerade en lektion när hon kom och satte sig vid mig för att prata. Hon var duktig på engelska och vi upptäckte att vi hade liknande intressen och samma favoritämnen. Efter en stund bad hon mig att läsa det tal som hon hade skrivit så att jag kunde rätta, och det var så bra, med massa fina metaforer och liknelser, sådant som jag aldrig har sett andra elever använda i skrift. Eftersom jag inte stött på det innan, så hade jag på något sätt inte förväntat mig att den finstämdhet som fanns i talet prioriterades hos eleverna.

Min känsla har varit att jag och barnen ligger långt ifrån varandra rent kulturellt. Det innebär inte att man inte förstår varandra eller har kul tillsammans, bara att jag någonstans i bakhuvudet är medveten om att vi är uppvuxna med väldigt olika värderingar, mål och syn på livet. Det var därför som jag blev så positivt överraskad av det faktum att jag faktiskt kunde identifiera mig med den här tjejen. Så mycket som skiljer oss åt, och ändå fanns det så många gemensamma nämnare.

bonfire

I onsdags kväll så hade vi grill/bonfire på stranden efter skolan. Det var jag, Anna, Becka, Bella och Bellas vänner Morgan och Phil som var  här och hälsade på. Även Mo, en vietnamesisk tjej som vi lärt känna har nere, var med tillsammans med en utav hennes kompisar. Vi hade köpt färska räkor och fisk från en utav restaurangerna vid vattnet, och till det hade vi lite öl och kokosnötter med rom. En alldeles perfekt kombo. Det tog ett litet tag att få till en bra glöd utan något kol, men efter lite tålamod så gick det. När vi grillat färdigt eldade vi på brasan lite så att den blev större och mer fick karaktären av en bonfire.

Det som jag uppskattar mest här är nog att tillbringa tid i skolan och ha mina egna lektioner, samt det faktum att man hela tiden träffar nya människor. Ständig förändring och rörelse passar mig, och stillar min ständiga rastlöshet. Det är som att man måste vispa grädden för att den ska bli mjuk, fluffig och god och inte endast till en platt och rinnig sörja. Utan rörelse, utan vispande, ingen grädde. Eller som att man hela tiden måste mata en bonfire med nytt virke för att den ska hålla sig vid liv. Just nu har jag nästan lite svårt att föreställa mig att jag ska kunna återvända hem och vänja mig vid den vardagen och det livet igen. Här framstår det plötsligt så begränsat och inrutat.

Den där rastlösheten och ständiga törsten efter förändring kan jag tänka mig inte alltid är något bra, fast kanske är det bara någonstans som jag befinner mig just nu. På ett ställe där marken under mig är så varm att jag hela tiden måste röra på fötterna för att vara nöjd. Det fungerar och jag får en kick av det för tillfället, men kanske kommer jag inte att göra det i längden. Vi får se hur det utvecklar sig.

lyktor och människosyn

Några av lyktorna som barnen tillverkade

Söndagen tillbringade vi hela dagen i skolan, då det var mid-autumn festival här i Vietnam då. Det är lite utav en barnens högtid, där de får leka lekar, tillverka lyktor och göra små framträdanden. Det var speciellt kul att se hur kreativa de var när de tillverkade lyktorna. Det gjordes hus, stjärnor och båtar i alla möjliga färger. Vad som också fascinerade mig var hur grupparbetet med tillverkningen av lyktan fungerade. Alla i varje grupp tycktes ha en uppgift. Några satt och konstruerade lyktan, andra gjorde dekorationer och andra satt och skrev små presentationer om symboliken bakom sin skapelse. Ingen tog helt kommandot, men det var inte heller någon som satt sysslolös. Alla drog sitt strå till stacken och det där samarbetet kom så fullständigt naturligt.

Att Vietnam faktiskt utger sig för att vara ett kommunistiskt land är något man lätt glömmer bort. När  man befinner sig i turistområdena här är det någonting som inte märks av, då man numera möts av marknadsekonomins och västvärldens influenser även här. Men när man umgås med barnen varje dag i skolan så får man en inblick i hur starkt kommunismen faktiskt har präglat mentaliteten hos det vietnamesiska folket. Under lektionerna är det aldrig fokus på individen, alltid på gruppen. Alla uppgifter och tävlingar görs gruppvis. När läraren ställer en fråga till en enskild elev så sker det aldrig något ingripande om omgivande klasskamrater viskar eller säger svaret till den tillfrågade eleven, och även det tycks bli ett sorts grupparbete. Det är aldrig individen som presterar och beröms, eller misslyckas och kritiseras, det är alltid gruppen. Den starka individualism som jag själv är uppväxt med känns långt borta. I nuläget tänker jag inte börja analysera kring vilken syn på människan som är den rätta eller den bästa, det är jag alldeles för eurocentrisk och partisk för att göra. Just nu nöjer jag mig bara med att betrakta, låta mig fascineras, och kanske lära mig lite.

survivor

Har precis upplevt en riktig mardrömsfärd på moppe.  Att köra från skolan hem tar ca 15 minuter, och det brukar vara en tämligen trevlig åktur längs vattnet. I mörker och spöregn är det dock en annan femma.

Jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att det är lite av ett under att jag befinner mig här just nu, då jag i princip blundade hela vägen hem. Det gick inte att se. Kaskader av vatten piskade mig i ansiktet och tvingade mig att kisa så till den grad att jag knappt såg något alls. Det gjorde liksom ont att titta så efter ett tag bestämde jag mig för att det var lika bra att hoppa över den vanligtvis så vitala delen av körningen, jag såg liksom lika mycket när jag hade ögonen stängda som när jag hade dem öppna.

Den kraftiga vinden förde ibland även över mig i motsatt körfält, och det tog mig ofta en stund att inse detta då jag som sagt, ofrivilligt hade blivit blind och varken hade ledarhund eller käpp. Det var först när mötande fordons strålkastare stack mig i ögonen som jag insåg min position och styrde över till en tryggare del av vägen. Utrustad i regnjacka trodde jag att jag skulle klara mig någorlunda torr, men vietnamesiska regn är inte lika mesiga som svenska. Vattnet liksom forsade ner över mig på ett mycket osportsligt sätt och blötte ner mig ända in på trosorna. När jag slutligen svängde in framför mitt hotell både kände jag mig och såg ut som en blöt katt. Men det var en nöjd blöt katt. Jag hade ju överlevt.

frukost och böcker - två goda ting

Det är en stillsam morgon här i Mui Ne. Himlen är prydd med stackmoln och ute blåser en svag bris. Jag har precis avslutat min frukost som bestod av stekta ägg med bröd, samt en bananpannkaka. En liten vardagslyx som kändes välbehövlig.

Igår var veckans lediga dag. Den ägnade vi åt att planera ett litet uppträdande som vi ska ha för barnen på skolan nu på söndag. Söndagar är vanligtvis skolans aktivitetsdag då barnen får uppträda eller leka lekar, men den här söndagen kommer att vara lite extra speciell då den så kallade "mid-autumn festival" äger rum här i Vietnam. 

På kvällen läste jag ut den tredje i raden av böcker som jag haft med mig hit. Här nere har verkligen läsning blivit en värdig konkurrent till dator och TV. För trots att jag läser mycket även hemma så sker det inte alls i samma utsträckning som här. Först avslutades "Paganinikontraktet" av Lars Kepler. Vanligtvis så uppskattar jag inte kriminalare, men den här var både spännande, hisnande och genomborrande. Efter det försökte jag mig på "Catch 22" av Joseph Heller. Intrycket av det litterära fenomenet var blandat. Stundtals var den riktigt rolig och pricksäker, andra bara förvirrande. Bör den läsas? Svaret blir ett "ja -nej" eller "nej-ja", eller kanske rentutav ett "hmm", som inte följs av något annat än ännu ett "hmmm".  Min tredje avslutade bok gav ett säkrare helhetsintryck. "Niceville", var en äkta och sann sidvändare. Jag har svårt att tänka mig att man inte skulle kunna tycka om den.

Avslutnings vis så passar jag på att lägga upp lite bilder från sanddynerna i söndags.

Bella, Rebecka och Anna

Vårt högst suspekta fordon

fruktknivar är farliga men barn är bättre än kaffe

Barnen i skolan under en aktivitetsdag

Kom hem från skolan för en stund sen. Uppskattade verkligen min tid där idag. Jag trivs ändå väldigt bra i lärarrollen på något sätt och barnens ständiga glädje och entusiasm är otroligt energigivande. Bättre än kaffe! Nu låter jag sådär klämkäck men jag vet inte hur jag ska beskriva det på annat sätt.

Hade tre egna lektioner på rad, först en speaking class med några från 2B, och sen två pronunciation classes med två grupper från 1C. Under speaking classes så sitter vi mest ner och bara pratar och idag fick de berätta om Vietnam och vad som är typiskt vietnamesiskt. Man kommer  närmare eleverna på ett annat sätt när man bara är några få, och det var så intressant att lyssna på dem.

Kunskapsnivån hos 1C är inte lika hög, så där tränade vi mest på att uttala ord med olika svåra ljud och lekte sen en massa lekar där vi använde oss av orden. Jag hade gjort ett memory, och sen körde vi också de två klassikerna "fruktsallad" och "hänga gubbe". Jag tyckte att det var minst lika kul att leka som barnen. Varför slutar man med det när man blir äldre?
Dagens visdom: Kull slår fika med hästlängder

För att övergå till ett annat ämne så skedde det en liten olycka nu när jag kom hem som jag inte kan hålla mig från att berätta, då den är så köttig. Skulle skära en lite för omogen avokado i bitar med min nyinköpta fruktkniv, men kniven slant och öppnade upp ett stort jack i fingret. Jag var för chockad för att känna någon smärta (kände mig som den där blonde jätten i Stieg Larssons böcker). Tror att jag skymtade mitt ben där nere i jacket innan blodet började rinna ymnigt men som tur är fick jag snabbt hjälp av hotellägarinnan att tvätta och lägga om såret så nu mår fingret helt okej igen. Ingen fara på taket. Tror dock att jag skippar den där avokadon som kvällssnack och tar en mango istället. Känns tryggare

bilder av en tillvaro

Där jag bor

Där jag sover

Där vi tillbringar en stor del av vår lediga tid

internettrassel och vita sanddyner

Det här fungerar ju inte. Mitt internet här på hotellet är så segare än en överstekt köttbit. Därför går det inte att ladda upp bilder här, vilket ju lite är poängen. Tråkigt men sant. Jag får lösa det på något sätt, men tills dess innebär det att denna dagbok nu i början blir lite torftig rent visuellt.

Idag har vi varit och tittat på de vita sanddynerna som ligger här i närheten av Mui Ne. Vi tog oss dit i världens skramligaste gamla armé-jeep och jag var fullständigt övertygad om att hela bilen skulle falla i bitar så fort vi åkte över ett litet gupp. Men sanddynerna var väldigt vackra. Berg av silkeslen, gräddvit sand sträckte ut sig och utgjorde en smått surrealistisk syn på ett ställe där man inte tänker sig att det ska finnas en öken.

Tyvärr blev det ingen bonfire igår heller, det kom en liten regnskur framemot kvällen ändå. Det får bli nästa helg. Istället drack vi lite öl med blandade människor och åkte och dansade vilket var minst lika kul.

hej.

Dagarna flyter på. Jag har varit här i snart tre veckor nu och har inte fått en rad skriven. Lite trist. Jag skulle vilja berätta om allt som skett och alla intryck jag fått under den första tiden, men eftersom den uppgiften på något sätt känns alltför överväldigande att ta itu med just nu så får det ske lite allteftersom. Jag tänkte istället börja med det som är här och nu. Känns enklast så.

Vi är just nu uppe i en fyra dagars ledighet från skolan då det var Vietnams nationaldag igår. Dagen spenderade vi som de flesta lediga dagar här, på stranden, i solstol eller hängmatta och med en bra bok som tidsfördriv och stimulans.

På kvällen så hade vi planerat en bonfire på stranden. Ved och torra löv var förberett, glada människor hade blivit inbjudna och vi hade till och med hittat en kille med en gitarr på Bellas (en av de andra volontärerna här) hotell. Upplägget tycktes vattentätt, men när mörkret la sig så visade sig vår plan vara just allt annat än det. För då kom också regnet, skyfallet, syndafloden. Och sköljde bort vår fina idé om en lägereld på stranden.

Istället kurade jag, Bella, Anna och Becka ihop oss på Bellas lilla veranda, där ett värmeljus som doftade av äppelpaj fick utgöra kvällens bonfire, och ipodhögtalare som lugnt förmedlade Bob Marley fick fungera som substitut för gitarrkillen. Efter några öl lugnade regnet ner sig lite och vi fick då sällskap av några trevliga amerikanare som var på besök i Mui Ne och och som även dem bodde på Bellas hotell. Kvällen förde oss sedan vidare till den lokala klubben dj-station, där vi snöpligt men rättvist förlorade i biljard mot USA. Bortglömt var vädergudarnas  svek.

Ikväll ser himlen dock klar ut, så vi tänkte försöka fullfölja vår bonfire denna afton istället. Jag känner mig hoppfull.

Varför?

Varför får jag då denna plötsliga lust att föra dagbok just nu?

Anledningen är att jag bor  i Vietnam för tillfället, i orten Mui Ne, där jag befinner mig för att volontärarbeta i drygt fyra och en halv månad. Från mitten av augusti till början av januari. För att göra ytterligare en distinktion så skulle man alltså kunna kalla detta för en resedagbok också.  Själva volontärarbetet går ut på att jag kommer att arbeta på en skola, English School of Mui Ne, där barn som lever i dåliga sociala förhållanden avgiftsfritt får komma och lära sig engelska. Min uppgift är att vara assisterande lärare där jag mest hjälper till med uttal, men jag kommer också ha en hel del egna lektioner.

På något sätt känns det ännu viktigare att dokumentera tankar och händelser när man är på en fullständigt ny plats, där varje ord, varje tugga och varje ögonkast kan innebära något nytt. Jag vill samla alla intryck och upplevelser på en och samma plats, dels för att kunna minnas dem, men också för att jag tror att det är lättare att förstå och ta sig igenom nya och främmande saker när man genom nedprintad text delar med sig och bearbetar det där nya och främmande.

Vad?

Vad är nu detta? Trodde verkligen aldrig att jag skulle starta en blogg. Är till och med lite allergisk mot ordet. Det kittlar lite obehagligt i händerna när jag skriver det, som om fingrarna inte riktigt vill. Det där med blogg känns inte som min grej. Därför bestämde jag mig för att det här inte alls ska bli en blogg (internetadressen till trots). Jag hade istället tänkt att kalla detta för en dagbok/loggbok, bara så att vi är på det klara med det hela, bara så att jag vet vad det är som jag håller på med.

Saken är den att jag mest hade tänkt att skriva för mig själv. För att minnas vad jag gör varje dag. Få ner dagens tankar och reflektioner. På ett i längden utförligt sätt. Att skriva för hand har jag nämligen upptäckt inte fungerar. Det blir aldrig av, jag är för lat. Och som ett barn av min generation så är datorn eller mobilen alltid närmare till hands än pennan och anteckningsboken. Därför känns denna digitala lösning som en väg att gå.

Alltså, välkommen till min dagbok (ej blogg, låt dig inte luras)