.

En ung tysk tjej som var här för att lära sig att bli kite-surfinstruktör  dog igår här i Mui Ne. Det var ingen jag kände, men jag visste vem det var och man hejade om man såg henne på stranden. Mo, en vietnamesisk vän, höll dock mycket av henne, och hon var därför väldigt ledsen igår. Och sådana kraftfulla sinnesstämningar smittar såklart av sig. 

Jag vet inte alla detaljer, men det som hände var att hon förlorade kontroll över kiten och lyckades sedan inte få upp den i luften igen. Hon befann sig långt ute i vattnet och började försöka ta sig in mot land, men hon hann svälja mycket vatten innan de kom och hämtade upp henne med vattenskoter. När ambulansen kom var hon medvetslös, och hon vaknade sedan aldrig upp igen.

Sådana där händelser får en också att fundera lite extra kring liv och död. Hur skört och förgängligt livet är. Hur plötslig och obarmhärtig döden kan vara. Men jag vill inte att den insikten ska göra en nedslagen. Man kan ju inte gå runt och vara rädd för att döden ska hoppa fram bakom varje gathörn. Insikten om livets förgänglighet bör istället skänka styrka till att försöka uppskatta och ta tillvara på det som man har nu. Utvinna varje dags nektar och essens. Det är inte en självklarhet att personer i vår närhet finns imorgon. Det är inte en självklarhet att vi kan gå, tänka och skratta om en vecka. En visdom som ofta upprepas, ändå tycks den glömmas bort i ett andetag, gå förlorad i vardagens små bestyr och ältade problem.

värme

För några veckor sen var det som om man passerade någon sorts gyllene gräns i skolan. Jag kan se det så här i efterhand. Även fast många av barnen både är framfusiga och oblyga, så tog det ändå lite tid för dem att helt öppna upp sig och bli bekväma i vår närvaro. Den där processen har varit något ömsesidigt, det har tagit tid även för oss volontärer att känna in hur man ska bete sig och vara trygg i sin roll. Men nu har tiden medfört en större självklarhet i min relation till barnen och en större självsäkerhet i min roll som lärare.

Jag älskar att vara på skolan nu. Den genomsyras av så mycket glädje och skratt. Det känns ofta svårt att tänka sig att många utav barnen inte har speciellt bra hemförhållanden. De är så glada, så tacksamma, så energifulla. Gentemot dem känner jag stor respekt, men framförallt, innerlig värme.

resumé

Mycket har hänt. Varken tid eller ork har funnits till att skriva ner något. Jag försöker sammanfatta det lite kort.
- Vi var i Hoi An och Da Nang.
16 timmars bussresa för att komma dit, men Hoi An var verkligen otroligt fint, så det var det värt. Dessutom har jag märkt att jag blivit mer härdad när det gäller resetider, eftersom våra buss-och bilresor har varit här har varit så långa.

- Min käre far var och hälsade på.
Fantastiskt mysigt att ta en paus från trekronorsnudlarna. Lite extra lyx och pappakramar gör susen för humöret.

- Den sedvanliga magsjukan var och hälsade på den med.
Låg död i fyra dagar men efter en kur på extrasupereffektiv vietnamesisk antibiotika så var jag på benen igen.

- Vi var i Saigon med lärarna och några av barnen som skulle ställa upp i Vietnam's got talent.
De sjöng bland annat en duett ur Fantomen på Operan och gjorde ett rollspel, och några gick vidare till nästa omgång! Vi får se hur det går. Duktiga är de i varje fall.

Cykeltur i Hoi An

teater=läromedel

Om det är något som de flesta klasserna på skolan gillar att göra på lektionerna så är det att göra rollspel. Det är synd att den inlärningsformen inte går hem i Sverige, där de flesta tycks ta sig själva på så stort allvar att det blir omöjligt att göra det avslappnat och roligt. Det problemet har man inte här. I skolan går de flesta av barnen in för det helt och hållet, och det resulterar ofta i galna dialoger och mycket skratt. Många är verkligen riktiga drama queens. Under en av gårdagens lektioner så var uppgiften att göra ett rollspel som skulle kretsa kring avslöjandet av en hemlighet, och många valde temat där någon avslöjar sin hemliga kärlek för en annan part. Det var länge sen jag skrattade så mycket. Men rollspelen är inte bara underhållande, jag tror dessutom att det är ett mycket bra inlärningssätt. Man får använda sin kreativitet, samtidigt som man tränar på att använda sig av språket i olika situationer och också övar på att tala inför publik. Det är retorik, komik och dramatik i ett.

jag har gått och blivit sånglärare

Det har tillkommit en ny obligatorisk del av undervisningen. 10 minuter av varje lektion så ska eleverna få lära sig en sång på engelska, och uppgiften att lära dem denna sång har landat på oss volontärer. Så långt inga problem, vi får välja vilken låt som gäller och det är kul med allsång, men för att barnen ska lära sig att uttala orden i sången rätt, så måste man som ansvarig volontär först sjunga ensam innan resten av klassen härmar efter och sjunger med. Jag kan ärligt säga att min röst inte är den starkaste, och när jag mitt under en lektion förstod att jag skulle sjunga a capella helt ensam framför klassen så började paniken att ringa med en obehaglig frekvens i bakhuvudet. Mina instinkter vädrade fara, varje muskel var på helspänn. Kroppen ställde in sig på flykt.

Men så insåg jag att barnen inte bryr sig om huruvida de sjunger vackert eller inte när de sjunger (oftast så skriksjungs det), så varför skulle de bry sig om min stämma klingade lite falskt?  Alltså tog jag mig samman, och efter några djupa andetag så accepterade jag min situation och släppte alla hämningar. Och utan den där prestationsångesten som alltid tycks vara en sådan envis kompanjon under alla sorts uppträdanden så blev det riktigt kul. Ingen prestige, bara sång.

(Och nu har jag faktiskt fått en del beröm för min röst av eleverna. Tror att det beror mest på att jag försöker att inte skrika så mycket när jag sjunger, men beröm smakar ändå alltid sött på tungan.)

vietnamesiskt fenomen nr.1

En liten iakttagelse: vietnameser är extremt renliga av sig. Åtminstone när det gäller golv. En strävan efter perfektionism som balanserar på gränsen till besatthet. Kvastar pryder varje hörn och används så fort ett fåtal sandkorn befläckar golven med sin existens. Det är ett ständigt sopande och skurande. Också i skolan är det reflex för eleverna att ta några tag med sopkvasten i klassrummet innan läraren kommer in och lektionen börjar.  Golv är någonting heligt.

Jag noterade detta först på Annas och Beckas hotell, där personalen frenetiskt sopar och skurar stenplattorna utomhus varje dag. De tvättar alltså i princip marken, och vägrar acceptera ens ett litet sandkorn. Lite problematiskt med tanke på att hotellet ligger precis vid stranden. Minst sagt ett evighetsjobb. På mitt hotell tycks inställningen vara likadan. När hotellvärdinnan kikade in i mitt rum för några dagar sen så blev hon alldeles förskräckt och gick genast och hämtade kvast och skurhink för att vant och effektivt gå igenom sin städrutin. Under tiden beklagade hon sig över det smutsiga golvet. Och sa att jag var tvungen att säga till så fort det behövde städas. Jag såg ingen smuts någonstans. Möjligtvis en liten fläck vid dörren.

hej nytt rum och hejdå Bella

Utanför öser regnet ner. Smattret mot taket låter nästan aggressivt. Det har varit ganska dåligt väder här de senaste dagarna, molnigt och regnigt.

Lite nya saker har skett. För det första så har jag bytt boende. Mitt förra var bra, men det kändes lite långt från stranden och centrum, man var liksom tvungen att ta moppen om man ville komma någonstans. Nu bor jag nästan precis vid stranden på ett ställe med det mycket charmiga namnet Strawberry Hotel. Standarden på rummet är något enklare, men ovanstående fördelar och det faktum att det är lite billigare överväger, så jag är mycket nöjd med min flytt.

En annan nyhet är lite tråkigare, och det är att en av volontärerna, Bella, har åkt hem. Hon hade varit här i två månader redan när vi kom, så nu var hennes tid här över. Känns alltid tomt när en person vars närvaro man vant sig vid försvinner. I brist på kräftor så firade vi inte hennes sista kvällar här med kräftskiva, utan med räkskiva. Fisk -och skaldjursrestaurangerna nere vid vattnet här har nämligen helt himmelska räkor. Grillade, med konsistensen av den möraste kyckling man kan tänka sig. På skolan så avslutade Bella också på topp. Hon hade köpt godis till barnen och vi lekte lekar och gjorde pärlhalsband. Det var ett mysigt om än lite sorgligt hejdå-kalas.

Vi passade på att leka lite extra innan Bella skulle åka. Både "Kom under hökens vingar" och limbo gick hem.