.

En ung tysk tjej som var här för att lära sig att bli kite-surfinstruktör  dog igår här i Mui Ne. Det var ingen jag kände, men jag visste vem det var och man hejade om man såg henne på stranden. Mo, en vietnamesisk vän, höll dock mycket av henne, och hon var därför väldigt ledsen igår. Och sådana kraftfulla sinnesstämningar smittar såklart av sig. 

Jag vet inte alla detaljer, men det som hände var att hon förlorade kontroll över kiten och lyckades sedan inte få upp den i luften igen. Hon befann sig långt ute i vattnet och började försöka ta sig in mot land, men hon hann svälja mycket vatten innan de kom och hämtade upp henne med vattenskoter. När ambulansen kom var hon medvetslös, och hon vaknade sedan aldrig upp igen.

Sådana där händelser får en också att fundera lite extra kring liv och död. Hur skört och förgängligt livet är. Hur plötslig och obarmhärtig döden kan vara. Men jag vill inte att den insikten ska göra en nedslagen. Man kan ju inte gå runt och vara rädd för att döden ska hoppa fram bakom varje gathörn. Insikten om livets förgänglighet bör istället skänka styrka till att försöka uppskatta och ta tillvara på det som man har nu. Utvinna varje dags nektar och essens. Det är inte en självklarhet att personer i vår närhet finns imorgon. Det är inte en självklarhet att vi kan gå, tänka och skratta om en vecka. En visdom som ofta upprepas, ändå tycks den glömmas bort i ett andetag, gå förlorad i vardagens små bestyr och ältade problem.

värme

För några veckor sen var det som om man passerade någon sorts gyllene gräns i skolan. Jag kan se det så här i efterhand. Även fast många av barnen både är framfusiga och oblyga, så tog det ändå lite tid för dem att helt öppna upp sig och bli bekväma i vår närvaro. Den där processen har varit något ömsesidigt, det har tagit tid även för oss volontärer att känna in hur man ska bete sig och vara trygg i sin roll. Men nu har tiden medfört en större självklarhet i min relation till barnen och en större självsäkerhet i min roll som lärare.

Jag älskar att vara på skolan nu. Den genomsyras av så mycket glädje och skratt. Det känns ofta svårt att tänka sig att många utav barnen inte har speciellt bra hemförhållanden. De är så glada, så tacksamma, så energifulla. Gentemot dem känner jag stor respekt, men framförallt, innerlig värme.

resumé

Mycket har hänt. Varken tid eller ork har funnits till att skriva ner något. Jag försöker sammanfatta det lite kort.
- Vi var i Hoi An och Da Nang.
16 timmars bussresa för att komma dit, men Hoi An var verkligen otroligt fint, så det var det värt. Dessutom har jag märkt att jag blivit mer härdad när det gäller resetider, eftersom våra buss-och bilresor har varit här har varit så långa.

- Min käre far var och hälsade på.
Fantastiskt mysigt att ta en paus från trekronorsnudlarna. Lite extra lyx och pappakramar gör susen för humöret.

- Den sedvanliga magsjukan var och hälsade på den med.
Låg död i fyra dagar men efter en kur på extrasupereffektiv vietnamesisk antibiotika så var jag på benen igen.

- Vi var i Saigon med lärarna och några av barnen som skulle ställa upp i Vietnam's got talent.
De sjöng bland annat en duett ur Fantomen på Operan och gjorde ett rollspel, och några gick vidare till nästa omgång! Vi får se hur det går. Duktiga är de i varje fall.

Cykeltur i Hoi An