Det har tillkommit en ny obligatorisk del av undervisningen. 10 minuter av varje lektion så ska eleverna få lära sig en sång på engelska, och uppgiften att lära dem denna sång har landat på oss volontärer. Så långt inga problem, vi får välja vilken låt som gäller och det är kul med allsång, men för att barnen ska lära sig att uttala orden i sången rätt, så måste man som ansvarig volontär först sjunga ensam innan resten av klassen härmar efter och sjunger med. Jag kan ärligt säga att min röst inte är den starkaste, och när jag mitt under en lektion förstod att jag skulle sjunga a capella helt ensam framför klassen så började paniken att ringa med en obehaglig frekvens i bakhuvudet. Mina instinkter vädrade fara, varje muskel var på helspänn. Kroppen ställde in sig på flykt.
Men så insåg jag att barnen inte bryr sig om huruvida de sjunger vackert eller inte när de sjunger (oftast så skriksjungs det), så varför skulle de bry sig om min stämma klingade lite falskt? Alltså tog jag mig samman, och efter några djupa andetag så accepterade jag min situation och släppte alla hämningar. Och utan den där prestationsångesten som alltid tycks vara en sådan envis kompanjon under alla sorts uppträdanden så blev det riktigt kul. Ingen prestige, bara sång.
(Och nu har jag faktiskt fått en del beröm för min röst av eleverna. Tror att det beror mest på att jag försöker att inte skrika så mycket när jag sjunger, men beröm smakar ändå alltid sött på tungan.)
Vad underbart.. Tänk att du skall resa till Vietnam för att komma underfund med att du e bra som du e. Låter så otroligt underbart att få aha upplevelsen att bli en gillad fast i detta fall sången inte va perfekt. Älskar dig mer än en någonsin min kloka tös. Mami
SvaraRadera