oh shit

Min största skräck inför att åka till Vietnam var inte det faktum att jag för första gången under så lång tid skulle befinna mig så långt hemifrån. Det var inte att råka ut för något obehagligt virus eller matförgiftning. Inte heller skrämde den nya och främmande miljön och kulturen.

Min största fasa var: skalbaggar. På rummet.





Det är någonting mellan mig och skalbaggar. Jag tål dem inte. De är sluga och oberäkneliga. Knastrande och klibbiga. Jag vet att deras intentioner är onda. De vill krypa in i mitt öra, bita mig i armhålan. Och nu skulle jag åka till ett land där jag visste att de levde och frodades.

Hittills har jag haft tur. Jag har bara sett någon enstaka bagge ute på gatan. Men idag vände det. En rackare hade tagit sig förbi vallgraven och murarna. In genom porten, för att sedan placera sig på min gardin. Min rädsla var besannad. Vid denna åsyn och vid denna insikt blev jag först paralyserad och handlingsförlamad. Förlamad av skräck och chock. Två ord rörde sig i mitt huvud: Oh shit.


Minuter förflöt. Det kliade under huden. Jag synade min motståndare uppifrån och ner. En kort stund funderade jag på att gå och hämta någon från hotellet för att hjälpa mig att eliminera hotet, men medan min andhämtning återgick till det normala så insåg jag att detta var en two man battle. Om jag inte klarade det nu så skulle jag aldrig klara det. Om jag inte mötte min rädsla nu så skulle den aldrig bli besegrad.

Och mamma, jag gjorde det. Med hjälp av en flugsmälla lyckades jag efter några misslyckade försök att kasta ut skalbaggen genom dörren. Jag var tillräckligt barmhärtig för att skona den.

Lugnet är återställt. Fred råder åter. Kan inte säga annat än att jag har överträffat mig själv.